Min flickvän Lina håller upp sin telefon mot mig för att visa något hon filmat under sin morgonpromenad i koloniträdgårdsområdet.
– Titta på det här, säger hon.
I klippet syns ett gigantiskt moln av uppjagade bin som cirkulerar ovanför ett blommande äppelträd.
– Något djur måste ha attackerad bikupan, säger Lina.
Själv har jag under morgonen inrättat kontor på kolonistugans veranda för att delta i terminens sista lektionen på Poppius grundkurs i praktisk journalistik.
Den katastrof som drabbat bina denna morgon för osökt tankarna till coronapandemin som svept över världen under våren och som på olika sätt drabbat samhällen, företag och individer. Även om pandemins effekter på olika samhällssektorer varierat har det ändå gått att skönja vissa likheter i reaktionerna som synts på olika nivåer av samhället.
På nationell nivå har nästan alla stater stängt sina gränser för turister och utländsk arbetskraft, förhindrat export av skyddsmateriel och bunkrat mediciner för att förse de egna medborgarna. Ett bakslag för globaliseringen, har de liberalt sinnade förkunnat. Ett brott mot den internationella solidariteten, menar de vänsterorienterade.
På individnivå har gemene man och kvinna i Sverige – med undantag för de som utför livsviktiga insatser i vården och i andra samhällsbärande yrken – tvingats till ofrivillig isolering i hemmet, med stängda dörrar och, för egen del, med en växande grad av skepticism mot de grannar jag möter i trapphuset.
Gemensamt för ovanstående reaktioner är att de tycks sprungna ur en instinkt att – från stat till individ – sluta sig inåt för att bemöta det osynliga hot som coronaviruset utgör. Denna slutenhet har i sin tur skakat om ekonomin och arbetsmarknaden, lite som en bikupa under attack, med ett ökande antal arbetssökande som precis som uppjagade bin gett sig ut för att söka en ny trygghet.
Branschen för frilansjournalister utgör inget undantag från ovanstående utveckling. En akut krisfond har upprättats av Svenska Journalistförbundet och i olika Facebook-grupper och nätverk pågår ständiga diskussioner om den tuffa situation som många egenanställda journalister står inför.
Som Poppius-student har coronapandemin kännetecknats av en kollegial trygghet med distansförlagda lektioner varje måndag och ett oförhappandes stort antal mejl till lärare och andra kursdeltagare. Den har också medfört ett nästan outtömligt inflöde av spännande nyhetsvinklar på hur näringsliv, rockmusiker, akademiker och svenska bibliotek påverkats av pandemin.
Jag både bävar inför och ser med tillförsikt på den tid som nu stundar, då jag som nybakad skribent ska pröva vingarna i det sammelsurium av arbetssuktande frilansjournalister som, i pandemins spår, surrar likt uppjagade bin i jakt på nästa försörjande uppdrag.
Text: Roe Langass
